Y n k l i g

När du ser dig själv
som ingenting du äger
i en kropp som inte är din, som vid varje andetag letar sig ut
men åter igen ramlar du tillbaka
fastnar i orden
fastnar i en vokabulär som erkänner din svaghet
inför dig själv
som är fast i någon annan...

Hela den här grejen med någonting. Allt det där om att man måste kämpa för att komma någonstans. Varför man absolut inte kan göra vad man vill, för det kan man aldrig överleva på. Okej kanske inte. Men är det inte ens egna beslut som styr ens eget liv. Att man själv är kapabel till att fatta beslut, att inse om dem är bra eller dåliga. Att ta skiten när den kommer, att inte bara acceptera sitsen där man sitter och blir manipulerad till att aldrig lyda sina egna förmaningar. Det är skit, egentligen.
Det är nog inte ofta jag är såhär pass allvarlig. Men detta är allvarigt, och bör också tas som allvarligt.
Att vi inte får bestämma över oss själva, att vi inte får ta eget ansvar, visa att vi kan, vill och vågar. När ska vi annars våga? När vi tillslut står där ensamma, utan någon, avstängd från allt och ingenting.
Att vi bara ska acceptera när människor krossar våra drömmar, motar tillbaka oss, så att vi aldrig kommer att nå dit vi drömde om från början.
Jag tänkte på det inatt, innan jag somnade.
Varför jag inte gör som jag vill. Varför jag inte tar saker mer allvarligt, att jag säger ifrån, att jag faktiskt inte vill att andra ska förstöra mina förhoppningar och drömmar. För det är nog det värsta som finns. När drömmar krossas. För dem kommer aldrig tillbaka, på samma sätt igen. Varför då inte ta chansen, varför inte kämpa nu, för det vi verkligen vill. 
Nu sitter jag och babblar skit igen. Men på något sätt är det just detta som mitt liv svävar på just nu. Detta och att jag inte vet vad jag ska satsa på. Det hade varit lättare om man visste att man var bra på något, lite bättre på en sak än den andra. Det är inte så med mig, jag är halvbra på det mesta. Det är rätt jobbigt.
Snart ska jag ha min sista lektion i skolan. Sen ska jag åka till Skövde, träffa Robin och sen Ango, spela gitarr och vänta på Krille. Är sjukt sugen på att köpa Kent Merchandisen som är för denna turnén. För det är verkligen överfina saker. Får se hur mycket pengar jag kan spendera. Om ni vill kolla, kan ni kolla Här. 

Jag saknar Göteborg. Saknar ord och saknar någon slags närhet. Fyller tomrummet med mer texter, med mer bilder av något jag saknar. Bygger upp en skyddsmur.
- Aldrig ska någon få komma in och se hur skör jag är.
Säger jag varje kväll innan jag stänger ögonen och försöker sova. Ett ynkligt försök, pågår i timmar. Där ligger jag, blundar och låtar de nattliga timmarna glida förbi, oberörda utav min hjärnas förvirring.
Kanske är det bara tiden som hindrar mig från att leva.

Kanske har det blivit en vana att sitta här, uppdatera mer. Blev ju så efter jag tog bort både min fotoblogg och diktblogg. Kändes onödigt. Vid tillfällen som denna undrar jag varför jag ens tog bort dem. Ångrar det, ohja. Nu sitter jag här och överväger om jag ska låta er ta del utav alla mina oändliga texter som förvriser hjärnan, eller göra en ny blogg.
Det är sådana här dagar som jag vill göra om allt. Vara äldre.

Jag undrar vad det är som driver mig. Som får mig att skriva, och skriva. Att aldrig sluta. Att det alltid kommer upp mer och mer i mitt huvud som jag måste skriva om, skriva ner, föreviga.
Varför jag isolerar mig, höjer volymen, själv sjunker jag ner. Landar aldrig riktigt. Flyter omkring i någon sorts vakum.
Borde göra en lista på spotify, en såndär skrivlista som jag kan lyssna på när jag skriver, låta gå i repeat istället för att låta låt efter låt gå på repeat i flera minuter. Egentligen rör det mig inte ryggen. Men det skulle vara bra. Ja, åh mycket som skulle kunna vara bra, om man bara orkade.

Borde ta tag i detta snart.
Skriva ut de där bilderna och riva ut allt ur mitt rum.
Det låter fint.

Sitter med hörlurarna, kent på hög volym och stänger av omvärlden för ett tag. Det var länge sedan nu. Längesedan jag satt i mitt rum, med nersläckta lampor och stängd dörr. När det enda som rör sig i mitt rum är mina katter, om inte dem också lägger sig ner och sover.
En sådan kväll som behöver skrivas ner. Varje ord. Känslan av att inte räcka till, vara den som inte är tillräcklig. Jag låter musiken sjunka in, blir yr av känslan när jag blundar, andas, öppnar ögonen och allt snurrar. Känslan är så underbar. Blunda i timmar, låta musiken, orden, känslan sjunka in, igenom, och sedan ut igen.
Får frågan varje dag, ibland flera gånger.
Hur kan du skriva så bra, sätta ord på allt. Jag kan inte det.
Jag kan det inte heller, jag är precis som du. Lika bra och lika värdelös. Det skulle kunna vara du som satt här istället för jag och skrev detta just precis nu. Jag är inte mer än du, och du inte mer än jag. Att tro att man kan något, att prestera.
Jag har aldrig insett värdet av att prestera något som inte kommer inifrån, som inte berör. Som bara är som ett tomt skal utav ingenting. Att prestera någon på begäran, en text, en bild ett löfte, ord, meningar. Inget går på prestationens linje, allt måste vara precis, perfekt, prestation, precision, portabelt maktmissbruk, hat, tvång, instängdhet. Kanske är detta mitt "kall" som man säger. Att det är detta jag ska göra. Skriva. Allt bara flyter på, som en våg av inget, av allt, av någonting.
Att jag inte läser vad jag skriver, att händerna naturligt fortmar ord, meningar som blir läsbara för er. Som blir det senare för mig.
Ser ni det jag ser, och känner ni det jag känner.
Ibland tvekar jag. Ibland tror jag också, men det har jag slutat med, och att hoppas på något finns inte längre för mig.
Varför sitter jag här, egentligen. Varför är det inte du som sitter och skriver detta, sitter och tänker varför du inte kan skriva detta. Det är ju du som skriver, ser du inte. Känner du inte fingrarna som febrilt letar bokstäver på tangentbordet. Ser du inte mening efter mening som du skriver. Ja, det är ju du som skriver.

När jag önskar att jag var någon annan stanns. Någonstans i Ingenstans.
Drömmer mig bort, för drömmar är lika oskyldiga som jag. Ser ni det ytliga, skalet som gör mig till mig, du till du och oss till några andra.
Mina psykedeliska texter som vrider hjärnan, stänger av, startar om. Rensning, borrtagning av säker maskinvara, kanske osäker. Kanske bara tvivelaktig som snö som lägger sig på marken, smälter bort, blir ingenting i allting. Smälter in.

Vem sa att man behövde kunna skriva för att skriva något som berör, och vem sa att bara någon kan.

Vem är jag... alltså egentligen.
Jag är inte säker, eller så är jag det. Att jag bara är osäker på vad jag tror.
Att jag faktiskt är hon som har en ljusrosa tandborste med snobben på, att jag älskar rabarbergrädd-te och aldrig tröttnar på filmen A Walk To Remember. Att jag flyttat fyra gånger i mitt liv och gått på tre olika skolor. Att jag blev mobbad från förskolan till sista dagen på högstadiet, och att jag aldrig varit kär på riktigt (förrens nu), aldrig hela vägen. Att jag är så blyg att det är jobbigt att gå till affären och handla och hellre ber en kompis att betala. Hon som älskar lukten utav björnbär/avokado-tvål och aldrig tror på sig själv. Du vet hon som trodde att hon inte kunde något och insåg att när hon försökte så gick det och blev förvånad över det. Hon som tycker att Göteborg är den finaste staden i Sverige och att solnedgångar över vattnet är det vackraste man kan se tillsammans med någon man tycker om. Det är också hon som hellre går sist och längst bak än längst fram där hon syns. Hon som älskar att skriva dikter och böcker. Hon som gör allting halvfärdigt och lämnar det så, nöjer sig med det hon får och klagar sällan över det hon har.
Det är hon som sitter längst bak i klassrummet och svarar "vet inte" på varje fråga fast hon egentligen vet. Hon som har världens mest ombytliga personlighet och aldrig kan bestämma sig. Som älskar sommarkvällar med underbart sällskap och något att dricka. Som alltid har kameran med sig och fotar allt och ingenting. Hon som älskar spontana saker och aldrig ger efter. Älskar hattar och rosetter. Hon som slutade att lita på folk förlänge sedan. Hon som är ett höstbarn och kan alla låtar som spelas på radion. Älskar tågresor och nya städer.

Kanske beskrev det mig rätt bra, kanske inte. Saker jag inte borde skriva här, gör det ändå. Har så mycket tankar, känslor och ord som jag måste få ut.

...och så finns de nätter som jag inte vill sova. Inatt är en sådan natt, då jag inte vill vara inloggad någon annan stanns än just här, på bloggen. Då jag vill skriva kopiösa mängder med uppenbar skit för omärlden att läsa. Egentligen inget speciellt, men heller inget som berör. För det är ju inte min mening, detta är ju bara en utav de mijontals bloggar som du just nu istället kunde läst, men nej du sitter här och läser detta. Varför? Varför väljer du just nu min blogg att läsa, rutinmässigt eller bara en slump. Hoppades du på att hitta något kul att läsa, SORRY fel blogg. Jag är alldeles för tråkig för att kunna prestera något och bli nöjd över det jag just skrivit.
Det finns dem som tror att jag är en sådan person som, ja ser allt från ett visst håll. Men om sanningen ska fram så ser jag allt nerifrån, från botten, för jag kan aldrig se saker värre än vad de redan är, på något sätt. Jag lever med det och jag klagar inte. Det funkar ju så varför klaga.
Inatt är en sådan natt, då jag vill skriva på min bok som jag inte rört sedan den 20.e. Då jag inte kommer på något bra att skriva, då jag inte orkar söka inspiration. Då jag sitter och är pirrig i magen för att jag får fina sms, och vill lägga mig och sova i en drömvärld som inte finns, men som jag vill ska finnas. Då jag faktiskt hellre skulle vilja vara någon annanstanns just nu, slippa tänka på att klockan är halv 2 på natten och att jag ska upp om fem timmar. Att dansa bort hela natten, somna brevid den finaste människan på jorden och sova bort hela dagen efter bara för att kunna ligga kvar i sängen och bara prata, låta den finaste hålla om mig och låta mig somna igen.
När den finaste har lust att komma in i mitt liv, då lovar jag att aldrig sluta hoppas. Just nu är jag tveksam.

det känns som jag gett allt jag kan ge
ändå har jag inte hittat vad jag letat efter
Jag har varit i alla städer...
letat efter dig...

Om du kunde förstå hur mycket du ger mig genom att bara finnas, genom att sända iväg fina sms till mig varje dag och säga till mig att jag är underbar. Om du bara visste hur mycket jag lever mina dagar på dina underbara ord. Att varje sekund jag är med dig eller pratar med dig i telefon fastnar i mitt minne, ditt leende och din humor. Din varma kropp att luta sig emot och känna hur du håller om mig. Att jag känner mig som den lyckligaste människan i världen när jag är med dig, för det är så. Varje sekund vill jag ska vara för evigt, så jag alltid kan vara sådär glad och göra alla konstiga saker som vi alltid gör när vi träffas. Hur vi sjunger till låtar tillsammans och pratar om allt och inget. Om tre månader träffas vi igen, just nu känns det inte som att det skulle kunna bli bättre. Det är du, Kent och Göteborg, allt på samma helg.
Ibland undrar jag om jag är värd alla lyckliga stunder i mitt liv.

Den här låten har gått på repeat i snart en halvtimme och den är lika fin som när jag hörde den för första gången.
För er som inte har spotify är det Uno Svenningsson - Kaffe och en Cigarett (Tolkning utav Olle Ljungström).

Jag är nog en sån där som aldrig gör saker helt färdiga, som alltid lämnar lite kvar för säkerhetens skull, om det skulle behövas senare, om jag skulle behöva ändra något eller liknande. Jag kan inte minnas en enda gång där jag tänkt en tanke och fullgjort den, aldrig. Jag är nog en sådan person, som aldrig blir riktigt klar, som alltid ska vara först eller sist, som hellre kommer med den bättre idén än den dåliga bara för att få känna sig lite extra duktig och höja självförtroendet för någon sekund. En sådan person som alltid tänker sig för alldeles för många gånger och beslutar sig oftast för att inte säga något alls. Hon som är blyg och nästan inte vågar betala till kassörskan på ica. Eller hon som sitter och skriver i sin bok på bussen, på en parkbänk mitt i stan, på ett café, mitt i natten i sin säng. Kanske också hon, hon som vill men aldrig vågar. Vågar göra något klart med rädslan för att misslyckas, den skulle vara för svår.
Jag är den person jag precis beskrivit. Hon som hellre sitter ensam med en kopp te, musik och skriver något i en skrivbok som hon senare kommer att tappa bort, precis som med alla andra saker hon äger. Hon som vill vara någon hon inte vågar vara för rädslan, en rädsla som hon inte vet vad den grundar på eller varför hon inte vågar. Rädslan för att göra fel, säga fel.. vara fel.
Hon som kommer bo i en lägenhet någonstanns med sina tio katter och inte öppnat ytterdörren på veckor. Som sitter på sin balkong och kollar ut över någonting som inte finns, men som hon ser något vackert i. Hon som glömt var hon hade lagt mobilen som hon inte använt på flera veckor.
Jag vet att jag kommer att bli något.

Imorgon är det Julafton, vill inte, orkar inte. Ska snart packa upp det sista ifrån min resväska och sen ska jag sova. Allt känns så jävla skit och åt helvete. Jag vet inte vad jag vill och hela min kropp dras åt helt olika håll. Ena vill åt ena hållet, andra åt andra hållet och en del vill inget utav det. Känns som jag sårar massor utav människor utan att jag vill, det blir omedvetet. Allt pendlar från bra-dåligt-bra-lagom-dåligt-lagom-bra-dåligt hela tiden och jag blir knäpp på det. Känns som jag inte kan säga som det är, att behöva hålla inne massor som bara vill ut, bara för att inte såra dem jag bryr mig om. Jag önskar att jag bara kunde vara med människor som gör mig glad, ha det sjukt kul och slippa tänka ett tag.
Åh jag hatar att det ska behöva vara såhär. Jag hatar att behöva känna såhär.

Vill ha sommar, värme, bad, långa kvällspromenader som slutar med att man sitter på någon brygga någonstanns och kollar ut över vattnet, håller om varandra och bara njuter utav varje sekund. Jag vill ha sommarkvällar då man får impulshändelser att bli underbara. Springa ut på havrefält, nattbad, tältning. Äta frukost ute på altanen, åka till Göteborg tidigt på morgonen när solen går upp och äta frukost i slottskogen. Åka spårvagn med vänner och äta glass vid någon fontän. Festivaler och utomhuskonserter.
Jag vill ha nätter som inte är mörka, men tillräckligt mörka för att tända några ljus och mysa tillsammans till fin musik utomhus. Jag vill ha långa sommarnätter, cider, underbar musik och vänner. Gräsfläckar på kläderna efter bus i gräset i någon park, picknik med vänner och tågresor.
Åh fint..

ett inlägg till en utav de finaste människorna på jorden som alltid gör mig glad. En person som alltid får mig att le och känna mig sådär fin både utanpå och inombords. En person som jag har skuldkänslor till för att jag pratat med honom allt för sällan på sistone. Fast vi inte träffats än så har vi ändå massor utav minnen och roliga händelser att dela. Att han inte bor sådär jättelångt härifrån gör allt ännu mer fint, och om allt går som planerat ska jag träffa denna fina människa på jullovet som stundas alldeles snart. Åh gudars vad människan gör mig glad. Min kväll blev verkligen finast, mycket tack vare honom. Åh finner inte ord som går att förklara hur den här fina pojken får mig att känna just nu.



Du är så sjukt bäst, och du borde veta om det. SÅ är det bara.

---

Sen på tal om annat så är jag glad att jag inte umgås med vissa människor häromkring. Känns som att jag skulle kunna hamna rätt ordentligt i skiten. Jag är glad att jag är som jag är och håller mig för mig själv och har sjukt bra vänner överallt.

---

Snart ska jag sova och imorgon är det tre dagar kvar.
Hela dagen har varit underbar, åh gudars vad glad jag är.

Puss.

Om jag inte var här, om jag var någon annan. Någon som var lycklig och som var precis som jag, förut. Att slippa känna tomheten, känslan av att inte räcka till eller duga för någon. Känslor som man håller hemliga för att ingen ska veta, hur det känns egentligen. Bakom och under det ytliga skalet som ingen någonsin kommer att komma innanför. Att inte låta någon veta hur jag mår, egentligen. Att bara läcka lite, för att sedan hålla tillbaka, aldrig berätta sanningen fullt ut. "Det är bra", det är det alltid, om någon frågar förståss. Alla tårar i hemlighet är kanske inte så hemliga, bara ingen vet. Bara ingen märker hur fel det är.
"Ibland är en lögn det finaste man har"
Att bara glömma, gå vidare och hoppas på att livet försvinner bakom ryggen. Att man aldrig behöver röra det som varit. Fast jag vill minnas, men det är inget jag kan rå för. Jag kan inte vara någon jag inte är. Jag måste vara någon eller ingen alls. Ingen alls som är bortglömd, trampad på och nersmutsad utav alla ord. Ord som är starkare än allt annat. Det känns som jag inte vet något, som att jag är en komplett idiot som stannar kvar i min lilla värld, för att slippa undan verkligheten ett tag, att jag inte vill komma ur den neråtgående spiralen. Då jag bestämmer ör att åter igen sluta äta, så jag mår illa och gråter så fort jag råkar se min egen spegelbild. De dagar då jag sover bort alla tankar och glömmer allt och hoppas på att det är bättre när jag vaknar, för det är det alltid. Ett tag.
Tills alla tankar kommer, då man bara vill lämna omvärlden och återsluta sig i sitt skal, stanna där och aldrig komma tillbaka, åtminstonde tills allt gått över. De dagar som man inte kan prata med någon och går med högsta volym på mp3'n genom skolans korridorer, stänger av omvärlden, orkar inte ta i det, orkar inte föra en social konversation utan att få panikångest, utan att vilja springa därifrån, försvinna för alltid. Förlåtelse som aldrig räcker till (för mig själv), då jag aldrig kan ge tillräckligt till dem som behöver. Kämpar, förlorar och ger upp. Det har blivit en vana, något som är svårt att bryta, en väg som inte går att vända på, för smal för att göra något annat än att gå framåt.
Känna sig oförstående för dem som man trodde skulle förstå, som kanske försöker hjälpa. Som bara gör det värre, som aldrig kommer att förstå hur jag kan tolka allt så fel. Hur fel jag är. Om jag bara kunde räcka till, duga för någon som såg mig för den jag var. Det här funkar inte. Jag kan inte leva såhär, undangömd, bortglömd och nertrampad i smutsen, att aldrig orka ta sig upp.
Skitinlägg. Hopplöst.

Att ruset ännu inte försvunnit. Som om något fortfarande håller mig tillbaka från verkligheten, fast i ett bitande skal utav hat och tårar. Om du var jag skulle du veta, du skulle känna som jag och se hur trasig jag är. Men nu är du inte jag, och jag inte du. Hur kan du då veta vem jag är. Ingen vet vem jag är, inte ens jag. Hur ska då någon annan veta.
Hur ska smärtan som finns inom mig komma ut, det som inte syns, hörs eller märks. Det som ingen vet om, inte ens jag. Att känslan av tomhet och utanförskap bara växer sig större för varje morgon jag vaknar, då jag inte vet hur dagen kommer att bli. Då jag inte vet om det kommer bli bra eller dåligt, för det kan aldrig stanna emellan. Det är alltid det ena eller andra.
Känslan av att vara omtöcknad och inte veta om vad som händer runtomkring, att bara vara där och då, stanna i dimman och låta allt bara vara. Att slippa känna, slippa vakna, slippa att vara någon.
För jag är ingen.
Att vara ingen mitt i allting. Att vara den som aldrig syns, hörs eller vill märkas. Den som alltid är tyst och som svarar "vet inte" så fort frågan kommer till i klassrummet. När nervositeten tar över och dimman i huvudet blir värre. Att aldrig räcka till, att aldrig duga, att vara den som alla ser ner på, att vara den som inte är någon.

Ibland är det svårt att vara jag.

http://randigastrumpor.webblogg.se/dikterochtankar/