Y n k l i g

Jag är nog en sån där som aldrig gör saker helt färdiga, som alltid lämnar lite kvar för säkerhetens skull, om det skulle behövas senare, om jag skulle behöva ändra något eller liknande. Jag kan inte minnas en enda gång där jag tänkt en tanke och fullgjort den, aldrig. Jag är nog en sådan person, som aldrig blir riktigt klar, som alltid ska vara först eller sist, som hellre kommer med den bättre idén än den dåliga bara för att få känna sig lite extra duktig och höja självförtroendet för någon sekund. En sådan person som alltid tänker sig för alldeles för många gånger och beslutar sig oftast för att inte säga något alls. Hon som är blyg och nästan inte vågar betala till kassörskan på ica. Eller hon som sitter och skriver i sin bok på bussen, på en parkbänk mitt i stan, på ett café, mitt i natten i sin säng. Kanske också hon, hon som vill men aldrig vågar. Vågar göra något klart med rädslan för att misslyckas, den skulle vara för svår.
Jag är den person jag precis beskrivit. Hon som hellre sitter ensam med en kopp te, musik och skriver något i en skrivbok som hon senare kommer att tappa bort, precis som med alla andra saker hon äger. Hon som vill vara någon hon inte vågar vara för rädslan, en rädsla som hon inte vet vad den grundar på eller varför hon inte vågar. Rädslan för att göra fel, säga fel.. vara fel.
Hon som kommer bo i en lägenhet någonstanns med sina tio katter och inte öppnat ytterdörren på veckor. Som sitter på sin balkong och kollar ut över någonting som inte finns, men som hon ser något vackert i. Hon som glömt var hon hade lagt mobilen som hon inte använt på flera veckor.
Jag vet att jag kommer att bli något.