Säger ingenting
Att ruset ännu inte försvunnit. Som om något fortfarande håller mig tillbaka från verkligheten, fast i ett bitande skal utav hat och tårar. Om du var jag skulle du veta, du skulle känna som jag och se hur trasig jag är. Men nu är du inte jag, och jag inte du. Hur kan du då veta vem jag är. Ingen vet vem jag är, inte ens jag. Hur ska då någon annan veta.
Hur ska smärtan som finns inom mig komma ut, det som inte syns, hörs eller märks. Det som ingen vet om, inte ens jag. Att känslan av tomhet och utanförskap bara växer sig större för varje morgon jag vaknar, då jag inte vet hur dagen kommer att bli. Då jag inte vet om det kommer bli bra eller dåligt, för det kan aldrig stanna emellan. Det är alltid det ena eller andra.
Känslan av att vara omtöcknad och inte veta om vad som händer runtomkring, att bara vara där och då, stanna i dimman och låta allt bara vara. Att slippa känna, slippa vakna, slippa att vara någon.
För jag är ingen.
Att vara ingen mitt i allting. Att vara den som aldrig syns, hörs eller vill märkas. Den som alltid är tyst och som svarar "vet inte" så fort frågan kommer till i klassrummet. När nervositeten tar över och dimman i huvudet blir värre. Att aldrig räcka till, att aldrig duga, att vara den som alla ser ner på, att vara den som inte är någon.
Ibland är det svårt att vara jag.
http://randigastrumpor.webblogg.se/dikterochtankar/
Hur ska smärtan som finns inom mig komma ut, det som inte syns, hörs eller märks. Det som ingen vet om, inte ens jag. Att känslan av tomhet och utanförskap bara växer sig större för varje morgon jag vaknar, då jag inte vet hur dagen kommer att bli. Då jag inte vet om det kommer bli bra eller dåligt, för det kan aldrig stanna emellan. Det är alltid det ena eller andra.
Känslan av att vara omtöcknad och inte veta om vad som händer runtomkring, att bara vara där och då, stanna i dimman och låta allt bara vara. Att slippa känna, slippa vakna, slippa att vara någon.
För jag är ingen.
Att vara ingen mitt i allting. Att vara den som aldrig syns, hörs eller vill märkas. Den som alltid är tyst och som svarar "vet inte" så fort frågan kommer till i klassrummet. När nervositeten tar över och dimman i huvudet blir värre. Att aldrig räcka till, att aldrig duga, att vara den som alla ser ner på, att vara den som inte är någon.
Ibland är det svårt att vara jag.
http://randigastrumpor.webblogg.se/dikterochtankar/
Kommentarer
Trackback
