Y n k l i g

Sitter med hörlurarna, kent på hög volym och stänger av omvärlden för ett tag. Det var länge sedan nu. Längesedan jag satt i mitt rum, med nersläckta lampor och stängd dörr. När det enda som rör sig i mitt rum är mina katter, om inte dem också lägger sig ner och sover.
En sådan kväll som behöver skrivas ner. Varje ord. Känslan av att inte räcka till, vara den som inte är tillräcklig. Jag låter musiken sjunka in, blir yr av känslan när jag blundar, andas, öppnar ögonen och allt snurrar. Känslan är så underbar. Blunda i timmar, låta musiken, orden, känslan sjunka in, igenom, och sedan ut igen.
Får frågan varje dag, ibland flera gånger.
Hur kan du skriva så bra, sätta ord på allt. Jag kan inte det.
Jag kan det inte heller, jag är precis som du. Lika bra och lika värdelös. Det skulle kunna vara du som satt här istället för jag och skrev detta just precis nu. Jag är inte mer än du, och du inte mer än jag. Att tro att man kan något, att prestera.
Jag har aldrig insett värdet av att prestera något som inte kommer inifrån, som inte berör. Som bara är som ett tomt skal utav ingenting. Att prestera någon på begäran, en text, en bild ett löfte, ord, meningar. Inget går på prestationens linje, allt måste vara precis, perfekt, prestation, precision, portabelt maktmissbruk, hat, tvång, instängdhet. Kanske är detta mitt "kall" som man säger. Att det är detta jag ska göra. Skriva. Allt bara flyter på, som en våg av inget, av allt, av någonting.
Att jag inte läser vad jag skriver, att händerna naturligt fortmar ord, meningar som blir läsbara för er. Som blir det senare för mig.
Ser ni det jag ser, och känner ni det jag känner.
Ibland tvekar jag. Ibland tror jag också, men det har jag slutat med, och att hoppas på något finns inte längre för mig.
Varför sitter jag här, egentligen. Varför är det inte du som sitter och skriver detta, sitter och tänker varför du inte kan skriva detta. Det är ju du som skriver, ser du inte. Känner du inte fingrarna som febrilt letar bokstäver på tangentbordet. Ser du inte mening efter mening som du skriver. Ja, det är ju du som skriver.

När jag önskar att jag var någon annan stanns. Någonstans i Ingenstans.
Drömmer mig bort, för drömmar är lika oskyldiga som jag. Ser ni det ytliga, skalet som gör mig till mig, du till du och oss till några andra.
Mina psykedeliska texter som vrider hjärnan, stänger av, startar om. Rensning, borrtagning av säker maskinvara, kanske osäker. Kanske bara tvivelaktig som snö som lägger sig på marken, smälter bort, blir ingenting i allting. Smälter in.

Vem sa att man behövde kunna skriva för att skriva något som berör, och vem sa att bara någon kan.