Y n k l i g

Om jag inte var här, om jag var någon annan. Någon som var lycklig och som var precis som jag, förut. Att slippa känna tomheten, känslan av att inte räcka till eller duga för någon. Känslor som man håller hemliga för att ingen ska veta, hur det känns egentligen. Bakom och under det ytliga skalet som ingen någonsin kommer att komma innanför. Att inte låta någon veta hur jag mår, egentligen. Att bara läcka lite, för att sedan hålla tillbaka, aldrig berätta sanningen fullt ut. "Det är bra", det är det alltid, om någon frågar förståss. Alla tårar i hemlighet är kanske inte så hemliga, bara ingen vet. Bara ingen märker hur fel det är.
"Ibland är en lögn det finaste man har"
Att bara glömma, gå vidare och hoppas på att livet försvinner bakom ryggen. Att man aldrig behöver röra det som varit. Fast jag vill minnas, men det är inget jag kan rå för. Jag kan inte vara någon jag inte är. Jag måste vara någon eller ingen alls. Ingen alls som är bortglömd, trampad på och nersmutsad utav alla ord. Ord som är starkare än allt annat. Det känns som jag inte vet något, som att jag är en komplett idiot som stannar kvar i min lilla värld, för att slippa undan verkligheten ett tag, att jag inte vill komma ur den neråtgående spiralen. Då jag bestämmer ör att åter igen sluta äta, så jag mår illa och gråter så fort jag råkar se min egen spegelbild. De dagar då jag sover bort alla tankar och glömmer allt och hoppas på att det är bättre när jag vaknar, för det är det alltid. Ett tag.
Tills alla tankar kommer, då man bara vill lämna omvärlden och återsluta sig i sitt skal, stanna där och aldrig komma tillbaka, åtminstonde tills allt gått över. De dagar som man inte kan prata med någon och går med högsta volym på mp3'n genom skolans korridorer, stänger av omvärlden, orkar inte ta i det, orkar inte föra en social konversation utan att få panikångest, utan att vilja springa därifrån, försvinna för alltid. Förlåtelse som aldrig räcker till (för mig själv), då jag aldrig kan ge tillräckligt till dem som behöver. Kämpar, förlorar och ger upp. Det har blivit en vana, något som är svårt att bryta, en väg som inte går att vända på, för smal för att göra något annat än att gå framåt.
Känna sig oförstående för dem som man trodde skulle förstå, som kanske försöker hjälpa. Som bara gör det värre, som aldrig kommer att förstå hur jag kan tolka allt så fel. Hur fel jag är. Om jag bara kunde räcka till, duga för någon som såg mig för den jag var. Det här funkar inte. Jag kan inte leva såhär, undangömd, bortglömd och nertrampad i smutsen, att aldrig orka ta sig upp.
Skitinlägg. Hopplöst.