Y n k l i g

Sitter och lyssnar på Kent - Gravitation. Kollar ut på snöflingorna som aldrig slutar singla ner och lägga sin som ett täcke på marken. Himlen är alldeles grå, precis som jag, idag. Även om inget är direkt dåligt. Jag tror jag formas utav vädret. Är det fint väder, är jag glad, är det inte så.. är jag helt enkelt inte det heller. Jag tror att den här vintern håller att på att förstöra mig, totalt. Snart kommer jag ramla ihop i en liten hög på golvet och inte orka resa mig upp. Fast jag vet att jag orkar. Det måste vara något fel med mig. Oavsett hur glad jag är, så vänder jag till det och skriver om hur hemskt allting i världen runt omkring mig är. Även om jag kanske är jätteglad.
Idag har jag lockligt morgontvättat hår och min vårbasker i vitt och grått. Mitt urtvättade röda hår som börjat synas mer och mer på en utväxt i skiftande blond. Måste klippa mig, men är osäker på hur, jag har aldrig varit den som lagt ner tiden på mitt hår, inte på sistone i alla fall. Lite synd om man tänker efter. Borde jag göra det, egentilgen? Som alla andra. Det verkar som att jag sticker ut lite för mycket, syns lite för mycket och allt det där. Blivit alldeles osocial här, och överallt annars också, mest för att jag inte orkar. Jag har inget att säga, så jag stannar, hemma i mitt rum. Idag ska jag nog gå, på spelningen i Skövde, kanske för att det är gratis, gratis är bra. Jag får mitt studiebidrag idag och i veckan kommer mitt paket från Ginza med tre böcker och lite filmer. Jag hatar egentligen att kolla på film, men något måste jag göra när jag inte går ut, något måste jag titta på, försöka att stänga av omvärlden för att ine påminna mig själv att jag faktiskt inte orkar umgås med människor. Jag vill ha vår, vill att snön ska smälta, att blommorna ska växa upp genom asfalten vid mitt hus, då jag kan gå utomhus utan jacka och flera lager med tröjor. För en vecka sedan var det så, det snöade, fast det var varmt och jag red ut på Spraits tillsammans med Ellen, barbacka. Hade bara på mig en fleecetröja och en långärmad under och jag frös inte, även om det var sent på eftermiddagen och solen hade gått ner. Sådana kvällar är jag glad. Då mår jag bra och inser hur fin världen är, egentligen.
Kom på mig själv att vara ointressant precis. Även att istapparna utanför är väldigt nära på att ramla ner... i snön. Just nu vill jag ha nästa helg och helgen efter det. Sen vill jag ha Göteborg med en mp3 full med peppande vårmusik och helst massor utav apelsinjuice och såntdär som är gott att äta på våren, äpplen och sånadär.. jrdgubbar, eller glass med hallon. Apelsinjuice, islatte, nybakade bröd från hemköp och lite godis så är hälften avklarad. Att sedan åka spårvagn fram-tillbaka-tillbaka dit man började-åt andra hållet-tillbaka-åt ett annat håll-stanna-äta-åka tillbaka-sitta i timmar och göra inget-åka hem. För mig är det fint. För mig är det fint att inte göra någoting alls, det är det som gör hela dagarna i Göteborg så himlans fina. Att man inte gör någonting en hel dag i den fina staden. Inatt drömde jag att jag var i Göteborg. Att jag åkte dit med tåget med alla fina vänner som jag håller nära hjärtat. Att vi köpte apelsinjuice och kakor. Att vi åkte till Slottskogen och satt på en filt, spelage gitarr och sällsaksspel, drack apelsinjuice och cider och åt massor utav kakor och glass. Att vi hade med oss en stereo och massor utav skivor och låg i gräset och lyssnade på massor utav fin musik och lät solen lysa och värma oss.
Det var fint. Det var så våren förra året såg ut, vilket gjorde den så extremt fin, oavsett alla små saker som hände så var den fin. Men jag hoppas ju alltid att året efter kan bli finare, och jag hoppas verkligen på att denna våren kommer att bli fin.

Jag lyssnar fortfarande på Kent, men nu spelas Den döda vinkeln. Jag tänker åka hem om en timme och sen bara vara hemma och hoppas på att det ska sluta snöa.

Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu, jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör