Y n k l i g

Göteborg idag som sakt. Åh vad fint det var, som vanligt.
Åh det känns så tråkigt att skriva om vad vi gjorde osv.. Det är säkert inte kul att läsa ändå.
Träffade Robin (mitt ex från gbg för dem som inte vet). Känns najs att vi ändå är vänner efter allt som hänt osv.
Var med vackraste hela dagen. Åh underbart!

---

Allt känns så magiskt och overkligt fortfarande. Att jag lever i en dröm, för det känns inte som en verklighet, drömmer jag eller är allt verkligen så magiskt, underbart och otroligt som jag känner det. Jag tvekar, jag hejdar mig att andas för en sekund eller två, försöker att rätta till tankarna i mitt huvud, reda ut oredan, misslyckas. Svårigheten ligger inte direkt i oredan i mitt huvud, inte heller i att jag tror att jag lever i en dröm. Det är något jag själv inte kan sätta ord på, något jag inte kan få att klarna i mitt huvud, något som antagligen inte vill eller kan få fram med ord.
När det är något som fastnar, varför försöker jag igen. Varför gav jag aldrig upp när jag insåg att det aldrig skulle gå. Jag vet innerst inne att jag kan, om jag vill. Varför vill jag aldrig försöka en gång till, varför gav jag upp innan jag ens försökt. Känslan av att kanske misslyckas, känna mig sämre än vad jag redan är. Vilket jag kanske inte är, men något inom mig håller mig kvar, säger att det är så det är. När jag inte vill stanna i det förflutna, när jag går framåt stannar något kvar. Något som aldrig vill släppa. Minnen.
Velar fram och tillbaka, bra-dåligt-bra-dåligt. Hittar aldrig riktigt rätt, hamnar alltid lite på sne, liksom missar. Kanske med avsikt, kanske bara av en ren tillfällighet.
Nu känns det som allt är rörigt.
Allt vackert är rörigt, allt rörigt förstör.