Y n k l i g

Det blir som ett ständigt rus av någonting så vackert, fruktansvärt och magiskt så det blir alldeles dimmigt i mitt huvud. Ett rus av lycka, glädje, hat och sorg. Innerst inne vet jag att känslan är fel, att det inte är min tur att känna det, än.. Det var ju jag som alltid skulle leva ensam eftersom jag inte passar att leva tillsammans med någon, något jag fått erfara genom alla år som gått. Jag har fått veta att jag är ett psykfall, ett jobbigt påhäng som aldrig ger sig och som tror sig vara någonting. Att jag inte är någon i en värld där alla älskar. Att vara den som alltid står utan, fast jag har något, något som aldrig varit rätt. Jag är rädd för att känna känslor som jag vet kommer att såra. Jag är alldeles för svag för att låta andra veta, det blir bara värre då, så är det, och det har alltid varit så. Allt vackert och fint gör ont, vare sig man vill eller inte. Kanske bara låta det vara.. och gå vidare.. Det kommer bli svårt, jag vet, jag vill, jag hoppas. Hoppas för inget.

Haha vad patetisk jag är. Sitter här och äter yoghurt, precis hemkommen från Vårdcentralen och blodprovstagning. Jag har bara två val just nu, att må värre eller att börja äta normalt. Ingen utav dem låter som om det passar mig, men jag väljer nog ändå det första och kämpar igenom den perioden. Om ingen bjuder mig på lasagne eller våfflor, massor utav te och pepparkakor eller en jättegod paj.
Min kropp börjar att brytas ner, ett resultat utav "tredjedagsätande" d.v.s att jag äter var tredje dag eller tre dagar i rad för att sedan hålla upp till nästa tredagarsperiod. Periodare på att äta, varit så i snart fyra år och nu är jag inte ens hungrig när det verkligen sätter igång. Mina val är inte speciellt många, men för mina vänner och familj försöker jag verkligen äta, när dem ser, för jag är ju hungrig. Men för varje tugga bryter min kropp och tankar ner mitt självförtroende och så är jag på botten igen.
Det är ingen fara, jag klarar mig alltid.

Var och hälsade på min gamla skola idag igen. Träffade mina gamla lärare och rektor. Jag började gråta när jag gick därifrån. Om jag kunde så skulle jag gå kvar där. Ingen tvekan om det.
Öppnade tredje luckan på min choklaskalender idag, åt mysig frukost och åkte iväg till sjukhuset för att få kortisonspruta i foten så att jag kan gå längre sträckor igen.
Ännu mer frost ute idag, ännu kallare, troligen snö ikväll och skolan imorgon.
Idag är en fin dag med dumma tankar.