Y n k l i g

Första gången jag var riktigt kär var nog när jag gick i 7.an, alltså högstadiet. Jag var hemligt kär i en pojke som gick en klass över mig, jag minns fortfarande hur jag skev i min dagbok om hur fin han var och hur många gånger jag kollat på honom i korridoren. Jag minns också att jag grät hela skolavslutningen när han slutade och fick reda på att han hade en flickvän. Det var nog ett halvår efter det som jag blev kär i min första pojkvän. Alla mina högstadiekompisar kände honom redan och hånade honom för massor utav saker som fick mig att bli så otroligt ledsen, och det var nog den där kvällen som jag var hemma hos min kompis, när hon duschade och jag satte mig vid hennes dator och började att chatta med denne otroligt söta pojke som heter Mikael. Allting den kvällen slutade med att vi bytte nummer och messade hela natten och dagen därpå. Jag minns att det var den 3.e Mars som vi började prata, för dagen efter fyllde hans lillebror år. Han var min första pojkvän, och då var jag 14 år, okysst och väldigt ny i det där med kärlek och förhållanden. Han lärde mig verkligen massor den där fina pojken. Att jag var fin, att man kan ha kul utan vänner och att man klarar sig själv. Vi båda hade gått igenom samma saker genom hela livet och det gjorde oss väldigt täta, vi lät ingen komma oss in på livet. Jag hade 10 underbara månader med pojken, och efter det tog vi upp kontakten ett år senare, vilket gjorde att jag äntligen kunde tänka på honom utan att bli ledsen.
Min andra kärlek var egentligen inget sådär jätteseriöst, vi var inte lika och hade ingenting gemensamt. Det höll inte särskilt länge och tur var väl det. Nu i efterhand hälsar vi väl på varandra men kärleken stannar nog där i biblioteket som vi kysstes första gången. Det dröjde nog inte längre än några veckor innan nästa pojke kom in och förändrade mitt liv. En fin pojke som tyvärr bodde alldeles för långt bort för att vi skulle kunna ha ett förhållande som funkade som vi båda ville. En månad höll det, tills vi båda insåg att det aldrig skulle fungera och slutade vårat förhållande i vänskap, som fortfarande finns och är starkare än någonsin.
Det dröjde hela sommaren och ända till september 2007 innan jag blir kär igen, denna gången i en helt underbar tjej som inte bodde alls långt ifrån mig. Dock var vi båda två alldeles för blyga för att ens våga hålla hand när någon såg, och att hon inte heller vågade prata med mig när vi var med kompisar fick mitt hjärta att svika. Nu är vi vänner, men träffas fortfarande jättesällan och bara korta stunder, det är verkligen synd.
I oktober samma år blir jag förälskad i en fin tjej som får mitt hjärta att slå väldigt väldigt fort. Det var inte heller en särskild lång romans, men under tiden vi var tillsammans så var jag verkligen lycklig. Hon är en helt underbar tjej och vän, och utan henne skulle det verkligen fattas en bit inom mig. Hon var den första som fick mig våga visa att jag faktiskt var bisexuell och stolt över det.
Sommaren 2008 så blir en vänskap ett förhållande, detta i vackra Göteborg, då jag var hemligt förälskad i den fina pojken en längre tid men aldrig vågat säga det så blev jag den sjukt lycklige när vi av en slump var hemma hos honom och skulle hämta något men istället blev tillsammans. Jag hade verkligen en underbar sommar med pojken. Han gav mig minnen som jag alltid kommer att bära med mig, för det var verkligen en del av mitt liv som jag inte vill släppa. En sommarromans var det och slutade ungefär när skolan började och vi båda började gymnasiets första år. Vi var osams väldigt väldigt länge, och det var nog inte förrens i somras som vi kunde bli sams, men fortfarande är vi inte såpass bra vänner att vi kan träffas, men det är påväg dit i alla fall.
Vintern 2008 blev jag på något sätt som jag inte minns, kär i min sista pojkvän, då allt började med öppet hus på gymnasiet och slutade med att vi, fyra dagar senare var tillsammans och kysstes första gången vid en busskur i mitten utav November. Även detta förhållande varade i 10 månader, och jag trodde verkligen att det skulle vara längre, i alla fall kändes det så, men i slutet fungerade det inte alls. Men under tiden fick jag många fina minnen, nya vänner och upplevelser.
Nu sitter jag här igen, denna gången hoppas jag, denna gången vill jag samtidigt som jag inte vill. Denna gången kommer jag att försöka, det får ta tid, det får vara krävande, men jag vill ändå försöka. Vissa vet, vissa andra vet inte, jag vill inte nämna namn ifall personen skulle läsa, och jag vill heller inte att någon nämner namn. Jag är förälskad, lite. Inte sådär alldeles för mycket, sådär lagom lite och försiktigt, lite i hemlighet, hoppas att det inte märks, samtidigt som jag hoppas att personen känner desamma för mig.
Utan mina vänner hade jag slutat att hoppas, nu vet jag att man aldrig ska sluta hoppas.

Det är så fruktansvärt fint att vara förälskad. Att ha minnen med den person som man tycker allra mest om och att bli alldeles pirrig i magen varje gång man läser ett sms från personen. Att stänga av omvärlden och glömma att det finns något annat än bara vi just nu, i den sekunden, minuten, timmarna, dagarna som vi träffas och är med varandra. Det räcker för att göra mig lycklig. Få mig att känna mig som den lyckligaste personen på jorden precis just då. Att aldrig vilja åka därifrån, att aldrig vilja låta personen åka. Att veta att det kommer att ta en evighet tills man ses igen. Längta efter personens underbara röst och timlånga samtal. Att somna med personens röst i huvudet, att somna lycklig. Att tiden bara är ett förhinder, kvällspromenader blir nattpromenader, nattcigg på en udde och kolla ut över den snö och isbeklädda sjön och staden som fortsätter längs kanterna. Skratta tillsammans, skratta till dåliga skämt och sig själv. Våga vara sig själv och stanna upp. Hinna med och lagra alla underbara saker.

Åh nätter är underbara. Jag kan inte sova, jag tänker på fina människor, en speciell fin människa. Jag är hungrig, jag ska göra iordning nattmat, sätta mig här igen, tänka, minnas, gråta glädjetårar, sakna och le.